Ont krut förgås inte så lätt

 

Även villfarelsen är ofta resilient (motståndskraftig). Det är därför Gamaliels råd - och Himlaprinsens - om att "vänta ut" villfarelsens död inte kan upphöjas till allmän sanning. Ormens teologi har kolporterats ut av fler kvinnor än Eva och visar sej alltfort livskraftig. Hör här:

Så varför inte göra som den första kvinnan: lyssna på ormen, smaka på frukten, bjuda andra, ta det s k straffet och avstå från en del av tryggheten? Men i gengäld få sina ögon öppnade. (Marianne Blom i "Utanför lustgården" Verbum 1996, ur en radioandakt i P1 1992 som anmäldes till Stockholms domkapitel men friades där efter expertutlåtande från biskop em Krister Stendahl!) 

Det vi kan sägas ha förkastat i Sofiamässorna är Agnus Dei. Offertanken som uttrycks i orden om Guds Lamm som borttager världens synder är något som feministisk teologi tagit avstånd ifrån. (Helene Egnell "Hon gör allting nytt" Verbum 2003).

Och så Sabina Koij 2016 då (se föregående inlägg): 

Berättelsen om Adam och Eva som inte lyckas behärska sig, utan äter av äpplet från det enda träd de inte får röra, är en paradox. De får inte äta, men måste samtidigt göra just detta för att bli sanna människor. De måste lämna paradiset, detta illusoriska tillstånd av evig lycka, för att lära sig leva livet på riktigt, där frestelser ingår. Steget ut ur Eden är nödvändigt för inre mognad och växt. Vi måste helt enkelt äta av äpplet. 

Men nog är ändå den riktige biskopen Krister Stendahl och den riktige biskopen Andreas Holmberg m fl riktiga stockholmsbiskopar mer ansvariga för ormateologins spridning än diverse olycksaliga komministrar och stiftsadjunkter. Däri liknar de den förste Adam, som av Paulus hölls för att vara mer olydig än Eva (okej, en av de riktiga biskoparna hette visst Eva, men hon var kanske som Adam ändå?). Aposteln konkluderar: "Genom en enda människas olydnad kom synden in i världen." 

Adams olydnad alltså. Inte Evas.

Förklara dej, du riktige biskop.