Teol dr Sabina Koij och ormens resilienta teologi
Människor som inte känner till frestelser och då och då faller för dem, är sällan särskilt roliga att vara med - och knappt ens trovärdiga. Det är helt enkelt mänskligt att frestas, även om vi måste lära oss att hantera det.
Berättelsen om Adam och Eva som inte lyckas behärska sig, utan äter av äpplet från det enda träd de inte får röra, är en paradox. De får inte äta, men måste samtidigt göra just detta för att bli sanna människor. De måste lämna paradiset, detta illusoriska tillstånd av evig lycka, för att lära sig leva livet på riktigt, där frestelser ingår. Steget ut ur Eden är nödvändigt för inre mognad och växt. Vi måste helt enkelt äta av äpplet.
Vishet bygger på livserfarenhet, som i sin tur öppnar ögonen och ger oss insikt om vår egen nakenhet och sårbarhet - att vi inte kan vara kvar i en illusorisk, perfekt värld, med perfekta människor. I den sanna världen sätts vi hela tiden på prov och måste lära oss hantera det. Men vi kan också få glimtar av det paradisiska tillståndet. Dessa ska vi vara rädda om, låta dem hjälpa oss att leva vidare som trovärdiga människor i en trovärdig värld.
(Dagbok med kyrkoalmanacka 2016-17 s 50).
Vi förstår ju då att det sannolikt inte är så roligt att vara med den syndfrie och föga trovärdige Jesus. (Eller också syndade han ibland och blev därmed mer trovärdig?).
Sabina Koij hade visserligen blivit utnämnd till domkyrkolektor redan innan den riktige biskopen Andreas Holmberg blev biskopsvigd. Men att hon fått fortsätta i detta förtroendeuppdrag är så klart den riktige biskopen Andreas Holmbergs ansvar. Alltså måste jag som falsk biskop fråga mej: hyllar den riktige biskopen Andreas Holmberg syndafallet och ormens teologi? Och borde enligt biskop Holmberg även Jesus ha fallit för frestelsen för att "bli sann människa" och "lära sig leva livet på riktigt"?
Häromåret doktorerade Sabina Koij vid Åbo akademi (fast disputationen ägde rum på Enskilda Högskolan, Stockholm) och ämnet var "Resiliensteologi - en studie av den kristna traditionens hållbara förändring." Opponent var förre ärkebiskop K G Hammar! Frågeställningen är mycket intressant, exemplen på olikartade predikningar och budskap i Stockholms Storkyrka likaså - även Rutströms predikan på Mattiasmässodagen 1750 kunde ha anförts.
Men frågan är väl om ändå inte samstämmigheten varit påfallande just beträffande syndafallet i så måtto att det långt in på 1900-talet beskrivits just som ett fall, och inte som ett framåtskridande? Och hur hållbar - resilient - är tolkningen att syndafallet var "ett fall uppåt" (C S Lewis´ ironiska beskrivning av dylik ormateologi)? Måste vi då inte - som sagt - beklaga att Jesus var en så förbaskat lydig Son och inte tog chansen att göra som frestaren ville för att "lära sig leva livet på riktigt"?
Fast vad vet väl jag arme, falske biskop, som inte ens lyckats bli teologie doktor? Som falsk biskop kan jag ju ändå inte heller ingripa mot falsk lära annat än genom diverse bloggar och skrik och skrän i cyberrymden. Om den riktige biskopen Andreas Holmberg och den alldeles ovanligt riktige prästen Lars Gårdfeldt gillar ormen från urtiden och hans små lustiga förslag, ska väl inte jag komma här och komma? Hämmad och falsk som jag är kan det ju bara verka förtryckande.
Fast nog har jag fallit för en del frestelser i mina dar, så jag är nog ganska frigjord jag också! "Om nu synden gör er fria, så blir ni verkligen fria", står det väl nånstans i Bibeln.
Kommentarer
Skicka en kommentar