Karin Olsson om att bli avtrubbad

En kan naturligtvis undra över hur ett gäng riktiga biskopar - dit den falske biskopen Andreas Holmberg, d v s jag själv, omöjligen kan räknas - tycks ha blivit så avtrubbade att de, eller i varje fall somliga av dem utan protester från övriga, accepterar präster och prästkandidater som tror att Jesus kan ha ruttnat och att det hursomhelst inte spelar någon roll (jfr Bo Balderson "Statsrådet och den utsträckta handen", Bonniers 1983).

 

Att de, eller i alla fall somliga av dem, accepterar präster som hyllar ormen från urtiden (honom som enligt Uppenbarelseboken kallas Djävul och Satan) och det syndafall som hans teologi ledde fram till. 

Att de, eller i alla fall somliga av dem, accepterar präster som dissar Agnus Dei och tar avstånd från "den offerteologi som uttrycks i orden om Guds Lamm som borttager världens synd". 

Att de accepterar präster som tror att en del karlar på riktigt kan föda barn men inte att en jungfru i verkligheten gjort det (vad biskopar och ärkebiskopar själva tror om detta är i allmänhet höljt i dunkel, men en får väl förutsätta att de tror ungefär som Centerpartiet och Socialdemokraterna). 

Att de allesammans hoppas att alla präster snart ska lämna den gamla uppfattningen om äktenskapet som ett förbund mellan en man och en kvinna och övergå till den nya uppfattningen (kodifierad i Handbok 2017) om äktenskapet som ett förbund mellan två vuxna personer i största allmänhet - ja, att somliga av dem vill stoppa alla prästkandidater som inte redan övergått till den nya, queera eller könsneutrala äktenskapsuppfattningen (ungefär som man i snart 30 års tid stoppat alla kandidater som inte övergått till den könsneutrala uppfattningen av prästämbetet).

Man kan naturligtvis även förvånas över att Svenska kyrkans medlemmar och journalistkåren i stort verkar acceptera detta, ja, mena att det saknar nyhetsvärde. Men Karin Olsson, Expressens chefredaktör, kan förklara avtrubbningens psykologi. När ihjälskjutningar av barn, utförda av barn, så snabbt kan normaliseras, bör man förstås inte heller förvånas över t ex att åklagare Jennie Nordins larm för fyra år sedan om fosters rättslöshet ända fram till födelsen inte väckte några synbara reaktioner (de är inga rättssubjekt och kan därför aldrig vara brottsobjekt heller, de "ligge ogilla", är fredlösa alltså).

När t o m ihjälskjutningar av barn, utförda av barn, kan normaliseras, bör man förstås inte heller förvånas över att de riktigt skarpa reaktionerna uteblir t o m mot kyrkliga satans- och syndafallshissningar, Agnus Dei-dissningar, förnekelser av både jungfrufödelsen och uppståndelsen, ja, i Stockholms stift rena kyrkliga icke-teismen ("Kristen bortom Gud").

Men nog är allt detta lite konstigt ändå. Måste man vara en falsk biskop för att konstatera det? 

Till min glädje tycktes ju dock den riktige biskopen Andreas Holmberg som stiftsadjunkt 2018 reagera mot flörten med icke-teismen (är det inte det som kallas a-teism på grekiska?). Men någon offentlig avbön från kh Åke Nordströms sida har jag aldrig sett. 

[Det skulle ju enligt Andreas Holmberg (den riktige biskopen alltså som dåförtiden var stiftsadjunkt) räcka med en hemlig tillrättavisning från den dåförtiden åtminstone alldeles riktiga biskopen Eva Brunne. Och tydligen sitter den riktige - men på något sätt ändå inte alldeles riktige - kyrkoherden oavkragad kvar i Gustav Vasa feta pastorat. Undrar om han börjat tro på Gud nu? Det är väl annars inget man börjar göra bara så där, på anmodan från sin biskop? - tillagt 7/2]

Håhåjaja, som farfar i Bullerbyn skulle ha sagt.